Jag visste inte längre var linjerna gick då de hela tiden försatt något annat. Något helt annat i sitt innersta väsen än förut. Jag ville bestrida. Där jag höll på att landa. Men det lyckades inte längre.
Man har inte exakt likadan hörsel alla dagar, så upprepning är viktigt menade Martin Kantola som konstruerade mikrofoner och högtalare. Han jagade det perfekta ljudet, den tysta kyrkans hela akustik redan innan orgeln började ljuda. Mätningar kan ge två olika högtalare identiska kurvor, men likafullt kan de låta helt olika. Hemligheten med att utveckla högtalare var enligt Martin att lyssna på musiken, inte på själva högtalarna. Man skall vara flummigt systematisk och kunna disciplinera öronen. Det fanns inga magiska kablar, bara en massa små vägskäl under tillverkningen som i bästa fall ledde fram till det perfekta ljudet.
Gårdskarlen som bodde ovanför mig klippte sin gräsmatta. Han tittade allt emellanåt upp mot mitt fönster och log, stod en stund stilla och rökte en cigarett. Skalade med en pinne bort klumpar av gräs som hade fastnat på gräsklipparens klippblad och krattade bort det korta fuktiga grässtråna som låg spridda över den nyklippta mattan. Solen sken igen efter en kort stund av regn. Varför ville jag inte det som jag landade i? För att det såg annorlunda ut än vad jag hade tänkt mig?
En stillsam diskstund kvällen innan och oro för att jag inte längre skulle villa då jag verkligen släppte. Inte villa ha en man, inte villa ha allt detta jag fyllde mina dagar med för tillfället. Inte villa så mycket överhuvudtaget. Bli och sitta och stirra vid mitt fönster. Att nöjdheten som hade börjat stiga in skulle utplåna mänskliga behov som sammanband mig.