Den synska biologen

Isabella Södling Augustson är utbildad biolog men hon är också synsk och arbetar som healer; hur går dessa världsuppfattningar att förena? I dokumentären Den synska biologen får vi följa Isabella och hennes två synska barn då de hälsar på barnens morfar Kalle Augustson i Ekenäs.

På Stanford University har forskare kommit fram till att 95 % av alla sjukdomar är förknippade med emotionella faktorer. Isabella Augustson strävar i sitt vårdarbete att se till de psykiska, fysiska och andliga dimensionerna som gjort en människa sjuk. I programmet tar Isabella emot patienter i Ekenäs, både i egenskap av kraniosakral terapeut och bonitolog.

Regi: Emma Fogelholm och Janna Thorström. Foto: Ville Tanttu. Klipp: Ville Tanttu. Musik: Ville Tanttu. Produktion: Ja!Media Production 2013.

Premiär på Ekenäs Filmfest den 18.1.2014
Yle Fem den 25.4.2014, repris den 26.4.2014.
Yle Fem den 30.1.2015, repris den 31.1.2015.

Se filmen på Vimeo

Sagt om filmen:

“Isabella Södling Augustson ser världen på ett annat sätt än de flesta. När barnen berättade om suddiga figurer som kom in i deras rum på natten kunde hon inte trösta dem med att det inte finns några spöken. För hon såg ju dem själv. Istället lovade hon att hjälpa andarna på det villkor att de inte störde barnen, som fick ha sina sängar i fred.
Det skulle vara förmätet att avfärda det hon ser och känner som overkligt, vad det än är frågan om. Det är verkligt för henne, och för personerna omkring henne. Bara man inte har stark aversion mot helande och andevärldar överhuvudtaget är dokumentären, gjord av Emma Fogelholm och Janna Thorström, en fin påminnelse om hur olika vi kan se saker och om hur fragila överkommelserna om vad som är möjligt är.” Synnöve Rabb, Hbl

“Henkimaailma kiehtoo ihmismieliä – ja tv-katsojia. Yleensä aihetta on käsitelty mahdollisimman myyvään tyyliin. Dokumentti: Biologi ja näkijä on toista maata. Se kertoo nimensä mukaisesti Tammisaarelaisesta Isabella Södling Augustsonista joka on biologi, näkijä ja toimii myös parantajana. Isabella kertoo kohtaamisistaan henkien kanssa mutkattomasti, kuin hän puhuisi tiskaamisesta tai muista arkiaskareista. Dokumentissa aihetta käsitellään hienovaraisesti, eikä henkien kohtaamista ole dramatisoitu. Sillä ei oikeastaan ole väliä, mitä mieltä katsoja on henkien olemassaolosta. Isabellan perheelle henget ovat todellisia, ja on hienoa, etteivät dokumentintekijät ole lähteneet ottamaan kantaa puolesta tai vastaan.” Elina Kirssi, Iltalehti